Etisk kompass krävs för lyckad inkludering

Under det senaste decenniet har ”en skola för alla” blivit ”en skola för ordning och reda”, där synen på kunskap blivit alltmer instrumentell och nyttoinriktad, och där de vidare frågorna om skolans uppgift gradvis förlorat i betydelse. De nya skolpolitiska idealen och marknadsanpassningen kolliderar därmed med skolans kompensatoriska uppdrag och en inkluderande grundsyn.

Det menar forskarna Bengt och Elisabeth Persson vid Högskolan i Borås. De båda har skrivit boken Inkludering och socialt kapital där de följer upp resultaten av sin uppmärksammade studie på Nossebro skola i Essunga kommun, som visade att det är möjligt för en skola att på kort tid lyfta sina resultat radikalt och att konsekvent inkludering kan bidra till hög måluppfyllelse.

För Bengt och Elisabeth Persson är inkludering en allmänpedagogisk uppgift, inte något som avgränsas till specialpedagogiken. De skriver: ”Inkludering handlar främst om skolans uppgift att förbereda barn och unga för en tillvaro tillsammans med andra där gemenskap, respekt och solidaritet är nyckelbegrepp.” De inkluderande arbetsformer som skapades på Nossebro skola innebar att eleverna var kvar i sina ordinarie klasser och att arbetet där anpassades till elevernas olika förutsättningar. Genom att särskilda undervisningsgrupper avskaffades kunde man ha två lärare samtidigt i klassrummen utan att nya resurser sköts till.

I den uppföljande studie som är den här bokens fokus intervjuades elever som gick på Nossebro skola när den ursprungliga studien genomfördes. Nu var de 18–19 år och på väg att lämna gymnasiet, och det visade sig att de inte lyckats lika bra i gymnasiet som de gjorde i grundskolan. En orsak till det är enligt forskarna att flera av de kvaliteter som skapades på Nossebro skola inte fanns under deras gymnasietid, såsom specialpedagogiskt stöd och en känsla av engagemang för den enskilda eleven från lärares och skolledares sida.

På Nossebro skola omfattade skolledningen och alla pedagoger det inkluderande synsättet. I antologin Etiska perspektiv på skolledares arbete belyser Monica Norberg – tidigare rektor och nu forskarstuderande med fokus på mångfaldsfrågor – etiska perspektiv på just inkludering. Norberg påpekar att skollagen tydligt säger att skolan är till för alla, men att forskning visar att exkluderande synsätt ändå är vanliga i skolan, och hon resonerar kring de etiska dilemman som skolledare ställs inför på detta område.

Särskilt stöd inom eller utanför lärarens ordinarie undervisningsgrupp är ofta den stora frågan i diskussioner kring inkludering i skolan, och när man som skolledare hanterar sådana ärenden behöver lärares, vårdnadshavares och den enskilda elevens synpunkter vägas in. Dessa avvägningar rymmer ofta etiska dimensioner och ­dilemman, påpekar Norberg, inte minst eftersom ekonomin begränsar handlingsfriheten.

Något entydigt svar på hur en skolledare i praktiken ska agera i sådana ärenden eller för att åstadkomma en etiskt hållbar och inkluderande skola i stort kan inte ges, skriver Norberg, men viss vägledning får vi om vi ser på frågan utifrån distinktionen mellan minimalistisk och maximalistisk etik, där den förra handlar om att inte göra fel, medan den senare handlar om att göra det goda. Utifrån en minimalistisk etik riktar man som skolledare in sig på vad skollagen och andra styrdokument säger, medan den som följer en maximalistisk etik gör mer än det regelverket kräver.

Med ett minimalistiskt perspektiv på inkludering hamnar fokus ofta på individen och på var olika elever ska placeras i rumslig bemärkelse. Ska exempelvis stöd tillhandahållas inom ramen för ordinarie undervisning eller i en särskild grupp? Trivsel, relationer och grad av måluppfyllelse utifrån ett individperspektiv står då i fokus och särlösningar för var och en blir ofta resultatet, menar Norberg.

Med en maximalistisk syn på inkludering ”utgår rektor i stället från (alla) individers olikheter, med målet att diversifierade värdesystem uppskattas och tas till vara”. Det handlar då om att utöva ett aktivt etiskt ledarskap där rektor tar ett helhetsgrepp om skolans ledarskap och den kultur som råder. Norberg menar att Nossebro skola utmärktes av just ett sådant ”gemenskapsorienterat förhållningssätt” till inkludering, där olikhet ses som en tillgång och där delaktighet och gemenskap präglar verksamheten på alla nivåer.

Mångfald är med Norbergs synsätt inget som begränsar sig till etnisk eller religiös mångfald, utan handlar helt enkelt om att alla individer är olika och ska inkluderas i verksamheten. Ett handfast grepp om den specifika mångfaldsutmaning som ligger i att erbjuda utbildning för nyanlända ges i boken Mötet med nyanlända av Tiia Ojala, lärare med lång erfarenhet av att arbeta med dessa elever.

Här finns rubriker som Förberedelseklass, direktinkludering eller mottagningsenhet?, Individualisering i ojämna grupper, liksom varmt medmänskliga aspekter som Lärarens inkluderande blick och elevhälsans viktiga roll. Ojalas text anknyter till aktuell forskning och behandlar såväl organisation som pedagogik och förhållningssätt till elever och familjer från andra kulturer. Framställningen illustrerar också att frågor kring hur verksamheten organiseras för ny­anlända, liksom hur vi bemöter och stödjer dem, rymmer etiska dimensioner.

Men vad är då etiskt ledarskap i det stora hela? I ett inledande kapitel i Etiska perspektiv på skolledares arbete presenterar bokens redaktör Åsa Söderström, lektor i pedagogik, en modell för hur vi som ledare kan betrakta ett problems etiska dimensioner för att kunna ”göra det som är rätt och gott för andra trots avsaknad av egna fördelar” – och att det är just detta det handlar om för en ledare som inte bara vill agera etiskt utan också nå det större målet att ”utveckla en personlig moralisk auktoritet”.

Nog är det ett mål så gott som något att sträva efter. Kanske till och med viktigare än något annat.